Hoppas allt är bra. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva men jag kände att jag ville lämna en rad.

Livet rullar på. Denna veckan är det sjukgymnast och glukosbelastning. Mitt i det åker sambon på läger med hunden så vi ska bara mysa, Mion och jag.

Graviditeten fortskrider och jag klassas numera som höggravid. Det känns sjukt galet att detta håller på att hända.

Jag känner hans sparkar och kullerbyttor varje dag men jag har ändå svårt att förstå att vår bebis är där inne, och han ska snart komma ut!!

Så vitt vi kan känna ligger han med huvudet neråt, ryggen och rumpan på min vänstra sida. Men jag tänkte överlåta det till barnmorskan på torsdag att fastställa ;-)

Eftersom moderkakan är i bakvägg känner jag minsta lilla knä eller armbåge där inne. Läskigt ibland men samtidigt helt underbart.

Det har varit lite kaosartat hela graviditeten så jag försöker verkligen helhjärtat njuta och ta vara på detta. Det är helt fantastiskt att få bära ett barn, det största någonsin faktiskt. Trots alla krämpor så vill jag minnas detta som det häftigaste i livet. Det här är kanske till och med sista gången. Vi är överens om 2 barn så då blir det mer påtagligt.

Mion är dessutom mitt i sin 3-årstrots och jag håller på att slita mitt hår en si sådär 15ggr/dag.

ALLT är tvärtemot, han får sådana galna utbrott, skriker, slåss och är helt hysterisk. Det är sjukt påfrestande men vi biter ihop och vetskapen om att det blir bättre får oss att håller modet och hoppet uppe. Man får se det som en nyttig period för barnen att gå igenom i sin självständighet och känsloutvecklig.

10/10 gånger är det stentufft att vara Mions föräldrar just nu men vi håller tummarna för att det snart blir bättre :-)

Nu ska jag släcka lampan!

Godnatt på er!