Måndagen den 7 juli åkte jag upp till specialistmödravården här i Lund med min remiss om igångsättning. Jag fick träffat världens mest fantastiska läkare som var otroligt förstående och lovade mig att den här bebisen skulle plockas ut så snart det gick så jag skulle slippa lida så in i bomben.
Hon undersökte mig och sa att jag behövde vara lite öppen och tappen relativt mogen för att man skulle kunna sätta igång mig. Öppen ca 1 cm och tappen var mjuk men bakåtvinklad men det var bra nog. Yes!!

 

Tisdagen den 8 juli 07:30 ringde jag till förlossningen och frågade om min plats fanns kvar som läkaren reserverat åt mig dagen innan (det kunde eventuellt komma in akutare fall) och JA, det var äntligen min tur att få föda barn.

Mellan 09-10 skulle vi befinna oss på avdelning 44 (perinatal) samma dag för att försöka sätta igång min förlossning.

 

Väl inne var det CTG med jämna mellanrum och kl 14:10 fick jag första dosen cytotec.

Fick ganska omgående regelbundna sammandragningar med bara ett par minuter emellan. Det gjorde absolut inte ont men livmodern jobbade.

4 h senare skulle jag egentligen få dos nummer två men då berättar barnmorskan att det är fullsmockat nere på förlossningen och om jag fick nästa dos var risken stor att min förlossning drog igång direkt så de ville avvakta tills det hade lugnat sig där nere.

2 timmar senare, kl 21:00 får jag dos nummer två. Då har tyvärr alla sammandragningar avstannat och den här dosen cytotec gjorde tyvärr ingenting. Allting bara stannade av. Ledsen och besviken var jag såklart.

 

Men trots detta fick vi inte gå någonstans för risken att det skulle dra igång och sedan gå i raketfart var fortfarande stor. Min förlossning med Mion gick på 4,5h från värkstart.

Vi fick iallafall ta oss ut och gå ett par varv runt huset men absolut inte mer. Väl tillbaka på rummet försökte vi sova lite. Den slitna blivande pappan slocknade nästan direkt. 

Onsdagen 9 juli kl 01:00 kommer barnmorskan in med dos nummer tre. Hon undersöker mig och säger att sammandragningarna jag haft under dagen haft lite verkan för nu var tappen mjuk och mycket kortare.

Efter dos nr tre kunde jag knappt sova för då började jag få mensvärk och det störde mig något otroligt. Gjorde ändå ett tappert försök och lyckades nog slumra litegrann men barnmorskan var nog lite uttråkad för hon hängde hos mig en del. Trevlig äldre dam som nog inte hade jättemycket att göra sådär på natten, hehe.

 

Vid 05:15 börjar jag klocka vad jag trodde var värkar. De var svaga som tusan och gjorde knappt ont men ännu hade jag inte tappat hoppet. 2 minuter emellan och jag var överlycklig över att de inte var så smärtsamma som med Mion.
"Såhär ska det kännas att föda barn" tänkte jag. Jag fick ju berättat för mig med Mion att det gjorde så himla ont eftersom det gick så väldigt fort. Tar det längre tid brukar värkarna vara lite mer hanterbara.

Jag tyckte värkarna var lite tramsiga i smärtväg men kände ändå av dem. Jag ringde på barnmorskan som kopplade upp mig på CTG och undersökte mig. Öppen 3 cm men fortfarande lite kvar på tappen. Skönt att det gick framåt iallafall. Hon gjorde en hinnsvepning och konstaterade att han hade fixerat sig i bäckenet.
För att hålla igång värkarna ville hon ha mig på promenad ute i korridoren och det var ju klokt eftersom jag upplevde att det stannade av när jag la mig i sängen. Det var dags att väcka Rasmus som sov gott.
Ut på promenad for vi och när vi gått 3 vändor var jag less på det (korridoren var skitlång).Tillbaka in på rummet för lite paus och suckande. Då kom barnmoskan och sa till mig igen att fortsätta gå, det skulle ge utdelning så småningom sa hon.

Jaja då, upp och ut igen. På vägen ut stannar Rasmus kvar på rummet och dricker innan han kommer efter. Väl ute i korridoren knäpper någonting till i mitt bäcken. Det lät högt och tydligt som typ när man knäcker sitt knä eller armbåge. Jag stannade upp och ropar bakåt på Rasmus och frågar om han hörde.

"Nä vadå?"
"Någonting knäckte jättehögt i mig nyss, det kändes jätteläskigt" svarar jag och tar ett steg. Då FORSAR det ut vatten.

"Mitt vatten gick!!" vrålar jag så hela avd 44 säkert vaknade kl 05:55 på morgonen.
Knäppet som lät var alltså fosterhinnorna som sprack. Sjukt coolt då jag bara hört talas om det.

Undersköterskan som var i korridoren ropar högt och tydligt till min barnmorska:

"Vattnet gick på femman!!" (rum 5).

Jag tar mig snabbt in på toaletten och där forsar det ännu mer och snart var barnmorskan på plats.

DIREKT tilltog mina värkar och jag kände sååååå väl igen smärtan från förlossningen med Mion.

Vi packar ihop oss och barnmorskan följer med oss ner till förlossningen och lämnar över.

 

06:15 är vi inskrivna och mina värkar gör ruuuskigt ont. LUSTGAS!!

 

Jag säger direkt att jag vägrar ligga i sängen för det gör sååå ont (exakt som med Mion). Jag envisas med att stå upp och det gillade barnmorskorna inte alls eftersom CTG-dosorna släppte från magen.

I och med att vattnet hade gått behövde de ha bra kurvor på lillebror för att se så att han mådde bra. Hon behövde dessutom undersöka mig och se hur öppen jag var.

Då började jag tjuta som ett litet barn. Jag ville verkligen inte ligga i sängen men jag hade inget val. Barnmorskan lovade mig att sätta en elektrod på bebisens huvud som mätte hans hjärtljud för att jag skulle slippa flera onödiga undersökningar. Sagt och gjort, vilket lättnad! Dock fortfarande bara öppen 3cm och med den smärtan jag hade blev jag direkt skitbesviken.

Men nu kunde jag iallafall få stå upp, hänga över sängen och bara koncentrera mig på mitt värkarbete. Som för övrigt var olidligt. Jag sa flera gånger att jag var blåst som gjorde detta igen och att jag borde lärt mig efter Mion att man inte var klok någonstans som gjorde en sådan här sak mer än en gång.

Trots att jag hade lustgasen försvann inte smärtan ens lite och jag sa gång på gång att det bara var idiotiskt att ta lustgas för smärtan var precis lika intensiv trots att jag var hög som ett höghus. Ändå vägrade jag släppa den där masken OM det plötsligt skulle ta bort smärtan.

Jag bad direkt om epiduralen men sköterskan trodde det var för tidigt att sätta den och då blev jag bara ännu mer förbannad. Hon erbjöd mig däremot morfinspruta i skinkan. Så här i efterhand kunde hon lika gärna skippat den för den gjorde INGEN nytta överhuvudtaget.

Tack och lov bytte de personal i samma veva och barnmorskan och undersköterskan jag fick därefter var mycket trevligare. Men i och med personalbytet ville den nya barnmorskan också undersöka hur öppen jag var och sedan ta ett beslut angående epiduralen som jag fortfarande skrek efter.

Så här långt in i förlossningen är jag knappt vid medvetande. Smärtan är SÅ extrem och intensiv att jag andas lustgas hela hela hela tiden för att ta mig igenom varje värk. Emellan värkarna får jag panik för att jag vet att det snart kommer en till. Jag börjar gråta hysteriskt och säger flera gånger att jag fixar det inte, jag vill inte mer.

Till sist släpper jag inte lustgasmasken ens emellan värkarna för jag vill vara i dimman, jag vill glömma och bara vara där någon annanstans och hoppas att smärtan inte följer med.

Men den var en trogen följeslagare och jag kände precis varje värk genom hela kroppen.

 

07:30 Undersöker nya barnmorskan mig. Öppen 5cm och fortfarande lite kvar på tappen, hon går iväg för att ringa narkosläkaren så han kunde komma och sätta epiduralen.
FAN FAN FAN! Hur FAN kan jag bara vara öppen 5 jävla centimeter med den här smärtan? Detta är ju det värsta jag varit med om. Jag gråter gråter och gråter. Undersköterskan försöker lugna mig och säga att jag behöver energin till värkarna och senare krystskedet.

 

07:33 Känner jag ett enormt tryck neråt mitt i en värk och jag börjar ta i som om jag behöver gå på toaletten. I lustgasmasken hör jag hur undersköterskan säger, jag tror hon behöver krysta. I samma sekund tänker jag att jag inte får eftersom jag bara var öppen 5cm.

I nästa värk tar kroppen i för kung och fosterland och jag kan inte själv styra det. Jag känner hur huvudet kommer och jag lyfter på benet för göra plats, fortfarande stående på golvet. 

Då sprutar det ut blod från mig (Rasmus beskriver det som när pulsådern går av på film - sprut) och ni kan tro att undersköterskan fick fart och på sig handskar.

Därefter kommer huvudet ut och Rasmus ser en bula i byxorna. Jag hade ju de berömda nättrosorna på mig.

Jag skriker högt "NU KOMMER HAAAAAAAAAN!"

 

 

Sköterskan ber min mamma (som också var med) att trycka 2 gånger på signalknappen och larma på personal eftersom barnmorskan inte var i rummet.

Det blir direkt panik och Rasmus, undersköterskan och mamma lyfter alla 3 upp mig i sängen och mamma drar i sönder nättrosorna då trillar bebisen ut. 

 

07:35 Föds Aaron.... I nätbrallorna. Hej och hå! Det gick i raketfart.

 

 

I och med larmet kommer hela förlossningsstyrkan in på rummet på nolltid men då var det redan försent.

 

Jag lyckades öppna mig 5cm och krysta fram honom på mindre än 5 minuter och ansvarig barnmorska var inte ens i rummet. 1,5 h efter vattenavgång. Det är helt galet och såhär i efterhand känns allt så himla avlägset och suddigt. Jag hängde inte med för 2 öre på slutet men när han väl var ute pustade jag ut och njöt lite över att jag slapp ligga flera timmar med dessa värkarna. Det var olidligt och jag hade inte klarat det många sekunder till kände jag. Det var helt fruktansvärt.

Värkarna var lätt det värsta denna förlossningen. Fullständigt ohanterbart.

Att få krysta var en lättnad och när han kom ut gjorde det inte ett dugg ont. Med Mion var krystskedet och utdrivningen det värsta av allt.

 

Jag sa direkt efteråt att jag garanterat hade spruckit hur mycket som helst i och med att ingen "tog emot" honom. Jag hade noga skrivit i mitt förlossningsbrev att jag var rädd för just det och att jag ville de skulle hjälpa mig med det. När moderkakan kommit ut undersökte barnmorskan mig och hon skulle behöva sätta 1-2 stygn. Jag blev ledsen eftersom jag har en väldigt dålig upplevelse av just detta efter Mion. Jag frågade om vi inte kunde vänta lite, jag behöve mentalt förbereda mig och mitt nedre liv behövde pusta ut lite efter vad det just varit med om, hehe.

Inga problem sa barnmorskan, jag kommer tillbaka senare så tittar vi igen och ser vad som behövs göras. Hur fantastiskt är inte det? 

1,5 h senare kommer hon in sätter bedövningsgel och sätter på sin höjd 2-3 stygn och det var snabbt över. Hon var väldigt förstående och jag kunde inte vara mer tacksam. 

 

Detta var i jämförelse med Mion en drömförlossning. Smärtan var mycket mycket värre men upplevelsen i sig var sååå annorlunda och det har utan tvekan och göra med personalen, iallafall de jag fick efter personalbytet.

Rasmus och mamma var ett enormt stöd om än något dryga under värkarna då de båda försökte vara så himla pedagogiska och jag bara var arg och ledsen. Jag var noga med att berätta att det var jag som födde fram det här barnet, inte de och därför skulle de inte ifrågasätta mitt användande av lustgasen (de tyckte jag skulle pausa mellan värkarna men det tyckte inte jag;).

 

Tänk att jag nu har fött 2 barn. 2 helt fantastiska, underbara, friska barn som jag älskar mer än något annat. Det är nästan så jag att redan är sugen på en till. Men då vågar jag knappt nämna ;)