oktober 2011 tog vi ett beslut om att dela på oss, M och jag.
anledningarna var och är fortfarande många. tänker inte gå in mer på de. ibland funkar de bara inte trots att man kämpat och försökt under en vääääldigt lång period (läs mer än 1 år).
man måste inse och gå vidare. hittar man inte lösningar funkar de helt enkelt inte. det finns inte någon som mår bra i att trampa runt som vi gjorde iallafall. huvudsaken är att vi försökte. tog vårt ansvar, gav de en chans MEN insåg. man kan inte leva tillsammans till vilket pris som helst bara för att man har barn. och de tänkte vi inte göra heller. de ligger väldigt mycket bakom och i allt detta.
men av respekt tänker jag inte detaljera. och de får ni acceptera!
ni har varit några väldigt nyfikna näsor här i bloggen. vilket har gjort att jag dragit på det.
en del har varit uppriktigt oförskämda, elaka och otrevliga. hur man nu kan ha samvete att lägga kommentarer som några av er gjort.
i vilket fall.
beklaga inte. detta va allra bäst och de står vi fast vid.
så småningom ska vi få en rutin på vardagen. få umgänget med mion att fungera oss emellan och hela den biten.
kommit i de liv som vi nu lever och de rullar väl på så gott de går.
vissa dagar är bättre än andra helt enkelt. och då menar jag på alla plan. rent känslormässigt, men också helt praktiskt när de kommer till att leva ensam med en bebis.
hoppas ni kan nöja er med det såhär.
jag mår bra trots omständigheterna och hoppas att övriga involverade också gör det. på denhär fronten har jag i huvudsak tänkt på mig själv och mion. inget annat! de funkar inte att ta hänsyn till allt och alla till höger och vänster när man själv känner att man nått botten (vilket jag många gånger gjort under de senaste månaderna, men nu känns allting mycket mycket bättre)
sen en tid tillbaka lever vi på vars ett håll.
jag hos min pappa i eslöv. och M i hörby i huset.
men idag fick vi positiva besked vilket gör att det nog inte blir långvarigt här.
