fick ju under tisdagen gjort hinnsvepning nr 3 uppe hos min barnmorskan på mvc och blev även lovad att om den inte skulle starta min förlossningen skulle jag dagen efter åka in till specialistmödravården för bedömning
(om igångsättning).
och mycket riktigt hade den ingen effekt och onsdagen den 20e april på morgonen åkte mamma och jag ner till lund som jag blivit tillsagd. fick träffat läkare som undersökte mig och gjorde en 4e hinnsvepning. skillnanden va bara att denhär gjorde ont, riktigt ont och direkt efter fick jag en ganska jobbig molande mensvärk / molvärk i ryggslutet. efter hinnsvepningen bestämde hon sig för att ringa ner till förlossningen och checka läget. där blev de sagt att jag skulle komma ner kl 13.00 för att göra ETT FÖRSÖK till igångsättning. jag blev inte garanterad någonting. (klockan var då 11.00).
ringde direkt till marcus som va på jobbet och sa åt honom att åka hem, duscha, hämta väskorna och komma ner, så skulle jag och mamsen gå och luncha sålänge.
när han väl kommit till lund, mamma hade åkt hem och vi kommit i ordning på förlossningsrummet kom barnmorskan och undersökte mig. hon backade mig ÄNNU mer och tyckte bara att jag va öppen 1,5 cm. så hoppet om att igångsättning UTAN dropp skulle funka va ganska långt bort. TJI FICK VI KAN JAG LOVA!
hon placerade något som liknande en platt tampong uppe vid livmodertappen som skulle hjälpa den att utplånas och sedan vidgas för att man senare skulle ta hål på hinnorna. det roliga här är att samma barnmorska säger klart och tydligt till oss att "denhär ska du ha där uppe i 24 timmar innan den har någon som helst effekt. det kommer med andra ord bli bebis idag, och inte imorgon. kanske på fredag om ni har tur".
behöver jag säga att vi blev lagom besvikna, trots att vi visste att de närmade sig kändes de som ett bakslag till.
men jag skulle sitta på ctg och lite prover skulle tas innan något annat hände. sagt och gjort! och efter de byttes de personal och en barnmorskestudent kommer in för att berätta för oss att vi kan åka hem för att sova och komma tillbaka imorgon (torsdagen den 21e). men jag hade min molande mensvärk/ryggvärk som besvärade mig och som jag faktiskt va lite orolig över. så jag bad om att få stanna och känna efter ett tag till och se vad som hände. hon sa att de va okej att vi fick göra som vi ville, men erbjudandet om att åka hem stod kvar.
TIO MINUTER efter detta samtal (19.00) kommer min första brakvärk och de började intensivt med 2 minuters mellanrum. AJ. och därefter tilltog de ganska kraftigt.
ringde på barnmorskan igen som kom och undersökte. då hade jag öppnat mig till 3-4 cm med "hjälp av mensvärken". jag tyckte värkarna va jobbiga från start men personalen tyckte jag skulle försöka stå ut och lindra med ett varmt bad. sagt och gjort. men de va inte alls min grej, tror jag låg i badet i 20 minuter. ville varken sitta eller ligga när jag hade värk utan bara stå och vagga fram och tillbaka.
väl inne på rummet igen kopplades lustgasen till och värkarna blev intensivare och tätare. ganska snabbt därefter ville jag ha epiduralen och blev lovad den. dock va narkosläkaren på operation och kunde inte gå ifrån på ett tag. jag grät och tyckte att allting va jättejobbigt. i väntan på att narkosläkaren blev de bestämt att jag skulle få petidinspruta för att lindra. men innan dess var vi tvunga att ha en 20-minuterskurva på bebisen för att se att han mådde bra och skulle fixa det (barnet blir påverkat av denna smärtlindring). men de gick minsann inte eftersom jag bestämt skulle stå upp. kunde verkligen inte sitta eller ligga, tro mig, vi försökte ett antal gånger men de va en nära-döden-upplevelse.
man bestämde istället att man skulle sätta elektrod på bebisens huvud för att kunna ta hans hjärtljud och däremed få en 20-minuterskurva. jag var då öppen 6 cm och vattnet gick i samband med att elektroden sattes på hans huvud (klockan va då ca 22.30). jag ställde mig upp för att fortsätta stå vaggandes med min lustgas, i väntan på kurvan så jag kunde få petidinet.
20 minuter som kändes som hundra år. det va bara att att när kurvan va klar och jag fått pedinet började mina krystvärkar. att de tog hål på fosterhinnorna när de satte elektroden gjorde ju att trycket och intensiteten i värkarna tilltog superkraftigt. MEN då va man tvungen att ge motgift till petidinet eftersom de påverkar barnet och gjorde honom tröttare och svårare för honom att orka genom krystskedet. så 10 minuter hade jag petidinet i kroppen och de hann aldrig börja värka, utan jag fick snällt återgå till lustgasen, och nu va de iheller inte prat om epiduralen eftersom de snart va bebisdags.
jag fick inte längre stå eftersom vi inte ville att han skulle komma på golvet. så vi knölade (skånskt ord) upp mig i sängen på knä så jag fick hänga över sängen som de satte i 90 grader. och krystskedet började. men de gjorde så fruktansvärt ont att jag imellanåt försökte stå emot min egen kropp. skrek gjorde jag och marcus tryckte upp lustgasmasken i huvudet på mig så att de inte skulle låta så in i bomben, jag kan nämligen dra till med en ordentlig stämma om jag vill ;)
när huvudet stod precis innanför öppningen gjorde det så vidrigt jäkla ont att jag verkligen försökte stå emot min egen kropp. detta gjorde att bebisens hjärtljud gick ner och de tog fram sugklockan och skulle hjälpa honom ut, vare sig jag va samarbetsvillig eller ej. när jag hörde detta blev jag upprörd och gav mig fan på att jag visst skulle krysta ut mitt barn. ingen sugklocka här inte!! så jag greppande mina lår och tog i för kung och fosterland, och 23.26 ploppade vår lille älskling ut.
TJI fick både vi och barnmorskan som sa att de inte skulle bli bebis den dagen. han kom ju i en rasande fart när han väl bestämt sig. 4,5 timme från första värk och sen va han ute!
jag sprack en del och att sy efteråt va såååå hemskt. de gjorde superont! sprack enda uppe vid urinröret vilket har gjort de otroligt besvärligt för mig att gå på toaletten nu efter. (för er som ville ha den informationen haha)
jag sa som många andra också säger "jag kommer aldrig mer skaffa barn". men nu i efterhand, när jag tittar på min son är jag så stolt och skulle helt klart kunna göra de igen bara för att uppleva denna enorma kärlek. de är värt varje minut av smärta.
