Orken är fortfarande typ obefintlig. Fattar inte att jag ens går runt som människa. Helt slutkörd!

I fredags slutade jag äntligen med medicinerna så sambon och jag tog oss ner i stan för tapas och vin. Lugnt, skönt och mysigt! Däckade direkt när vi kommit hem.

Efterlängtad sovmorgon till kl 09 (!!!!!!) sen var det dags att göra alla måsten man inte pallar i veckan. Sen kom Mion som spenderat natten i Hörby.

Det blev kräftskiva i Helsingborg hos släkten Ericson. Härliga människor och god mat. Mion gick bananas och rådäckade på 2 minuter på hemvägen. 

Söndagen har också varit väldigt lugn. Sorterat kläder och badat har vi gjort. Jag älskar min familj! ❤️

Lördagen mådde jag väldigt dåligt så jag sov mest. Kvällen spenderades tillsammans med Mion. Det var lördagsmys deluxe.

Söndagen spenderades hos min mamma med bullfrukost och bus. Sen vilade vi lite i min lillebrors säng (som för övrigt är den skönaste någonsin).

Dags för en ny veckas jobb. Jag är en vandrande zombie och vet knappt vad som är bak och fram. 

Det är hemskt att lämna mina killar sovandes där hemma och själv traska till bussen i regnet. Längtar tills vi ses där hemma ikväll ❤

Jag mår skit. Varje dag.

Det är två veckor sedan jag låg inne. Innan dess har jag dragits med diverse operationer och infektioner i över 1,5 år. 

Resan slutar inte här.

Infektionen ger sig inte. Fick nya mediciner som jag skulle ta för att se om det blev bättre. Det blev sämre. Det är påväg tillbaka till där jag var för 2 veckor sen.

Varför? Varför Varför?

Jag hatar detta.

Jag är trött på att inte orka mer. 

Jag är trött på att vara trött.

Jag är trött på att inte kunna sova.

Jag är trött på att ha ont. 

Jag är trött på inte kunna ta hand om min familj.

Jag är trött på att må såhär.

Jag vill ha svar. 

Betalar gärna dyra pengar för att bli bra. Vad som helst. Ge mig mitt liv tillbaka.

Ett liv som inte präglas av sjukhusbesök och mediciner.

Taggad? Nej, för jag mår fortfarande skit. Fortfarande knutor som ömmar och smärtan har aldrig försvunnit. Konstig jobbig smärta i bröstkorgen. Det känns riktigt tråkigt att inte bara kunna få ett slut på det. 

Hade en knuta i vänster bröst som opererades bort. Mådde trots omständigheterna bra efteråt. Men jag var fortfarande nyopererad. Under torsdagen började jag sedan känna mig lite sjuk. Ni vet, frossa, ont i kroppen och bara allmänt kass. I fredags var det ännu värre! Illamående, yr och sämre. Bröstet ömmade lite men det kopplade jag direkt ihop med OP så inget konstigt. Natten till lördag var hemsk ... Kände mig riktigt sjuk och smärtstillande hjälpte inte. Bröstet hade blivit mer ömt än tidigare och nu var det inte vara runt OP-såret utan överallt.

Jag fick sedan under lördagen tungt att andas, höll på att svimma på toaletten och fruktansvärt illamående.

Kontaktade min läkare som opererat mig och han sa bara -"Akuten direkt, jag ringer och säger att du kommer".

Sagt och gjort. Sedan gick allting rätt fort. Att jag skulle läggas in var det inget prat om med en snabbsänka på 120 (ska ligga mellan 8-10), allmäntillståndet var inte mycket att hurra för. 

Bröstet växte, blev mer och mer ömt och en kraftig infektion var ett faktum. Det var så illa att jag fick en slang (dränage) rakt in i bröstet för att dra ut all vätska som samlats där imed infektionen. 

När alla symtom börjat tagga ner och jag svarat på antibiotikan fick jag komma hem till mina killar. Dränaget fick hänga med men det fick gå, så länge jag fick vara hemma. Detta skulle spolas 6 ggr/dygn, läggas om osv. Men det fick vara hanterbart.

Väl hemma och med ett sådant utsatt immunförsvar kom sedan en brakförkylning som ett brev på posten. Feber, halsont och totalstopp i näsan. 

Mardrömmen slutar dock inte här.

När jag knappt varit hemma ett dygn ramlar nästan hela slangen ut och vi tvingas spendera ytterligare 6h på akuten. Jag var arg, ledsen och helt slutkörd. Det var för tidigt att dra det redan så de fick stoppa tillbaka det och jag fick åka hem med det igen. 

Idag - torsdag har jag äntligen blivit av med dränaget. Jag är fortfarande väldigt öm och kroppen är totalt slutpumpad. Varit till största del sängliggande och ändå är jag såå trött hela tiden fortfarande. Nu kommer helgen och på måndag är det dags för mig att återgå till jobbet igen. Taggad? Njäe, jag har knappt hunnit eller orkat funderar på det. Just nu är det en dag i taget.

Jag vill tacka min allra finaste och underbaraste Rasmus som alltid finns vid min sida. Flängde fram och tillbaka från sjukhuset med Mion ❤ 

Han orkar när inte jag gör det och kämpar på som få. Jag är evigt tacksam som får leva med en sådan fantastisk människa. Han ställer upp i alla väder för mig och Mion. Kan inte tacka honom nog! Mitt hjärta ❤