BOSS
Varför?
Strax innan semestern började Mion bli jätteledsen när vi lämnade honom på dagis. De hade sammanslagning med en annan förskola och tvingades byta lokaler. Vi antog att det var omställningen till den nya miljön som påverkade honom. Den veckan var den värsta jag varit med om. Han bara skrek och vrålade i ren panik. Kallade på mig så jag hörde honom långt ut på vägen.
"Det blir bättre" säger personalen.
I hopp om det ber vi ihop. Sen var det äntligen semester.
Nu är Mion inne på sin tredje vecka på dagis efter sommaren. Han är tillbaka på sin vanliga förskola och vi tänkte att allt skulle bli som vanligt. Han gillar ju dagis!
Men icke!
Han bara skriker och gråter när vi lämnar honom. Han säger "nej mamma" i bilen på väg dit. Går självmant fram till porten men vill sen in längre. Han klamrar sig fast som en igel och vägrar släppa. Det slutar med att personalen får ta honom och vi går därifrån med en klump i magen.
Vad händer och varför?
Han har alltid gillat dagis. Personalen är fantastisk och de tycker så mycket om honom. Han brukade plocka blommor och prata mycket om dem hemma.
Detta är hemskt och jag grubblar hela dagen.
Jag vet att det går över och att han sen är glad och leker. Sover bra och äter bra vilket såklart är bra tecken. Men dock. Lämningen fungerar inte alls i dagsläget och det knäcker mig att se honom så ledsen.
Ännu en anledning till att bli rik hemmafru. Då kan jag ha honom hemma istället och hitta på massor med roliga saker som vi tycker om.
Aja, tisdagstankar.
Nu - jobb!
Ciao!
Tillbaka!
Då var det dags att återgå till verkligheten. Stora delar av de senaste 2 månaderna har varit som en dimma. In och ut på sjukhus, undersökningar, prover osv. Ännu vet man inte vad som varit tokigt och tyvärr verkar det inte som att vi kommer få svar på den fråga. Hittills är det inte värre efter operationen iallafall så då är jag glad. Hoppas bara det tänker bli bättre åtminstone för jag har fortfarande ont varje dag. Men de starkaste tabletterna har jag inte tagit på ett tag nu vilket såklart är positivt.
Idag går jag tillbaka till jobbet. Det är lite med en klump i magen. Dels för att jag inte känner mig bra ännu men också för att det var längesen jag var där nu och det antagligen kommer ta ett par dagar att komma in i det igen. Men det släpper förhoppningsvis inom kort.
Annars flyter väl saker och ting på. Jag älskar min familj så hemskt mycket skulle helst vilja spendera all tid i världen med dem. Mion är hemskt ledsen när vi lämnar på dagis numera vilket ger mig en otrolig ångest. Önskar jag bara kunde vara med honom hemma och hitta på kul saker :-) drömma går ju!
Men en dag kanske jag blir en rik hemmafru. Hoppet är det sista som lämnar en!
Ha en bra måndag!
Lever!
Jag överlevde operationen. Tack och lov!
Har dock fortfarande ont men hoppas antibiotikan tar bort infektionen en gång för alla nu så jag slipper ha ont. Återbesök på onsdag och då får jag förhoppningsvis provsvaren från odlingarna de tog i huden och på vätskan. Håll tummarna för att det inte är några dåliga svar.
På måndag nästa vecka är tanken att jag ska återgå till jobb. Jag hoppas det blir som planerat!
Vill ha mitt normala liv tillbaka!! Snart 2 år av problem och operationer som inte lyckas. Hur mycket ska man orka egentligen?
Godnatt!
Svullo!
Idag ska jag svulla mig som fan. Imorgon opereras jag och ska vara fastnade från 00.00 inatt (ska inte vara på kliniken förrän 12.30.)
Godis, glass och läsk. Rätt in i huvudet.
Hälsosamt? Hell no, men jag bryr mig inte.
God kväll!
Operation igen på tisdag
Ny OP på tisdag, hoppas att saker och ting äntligen kan bli bra.
Denna OP innebär dock att jag måste opereras igen om 3-6 månader.
Blir det bara bra så är det värt det.
Sen feb 2012 har jag redan blivit opererad 4 ggr.
Men jag trampar på och lever på hoppet att det en dag ska bli bra iallafall.
Om hoppet inte fanns skulle jag gå under.
Jag har varit nära bristningsgränsen många gånger senaste tiden. Känner att orken är på väg att ta slut.
De enda jag vill är att slippa ha ont och kunna umgås med min fantastiska familj ❤
