Ingen kan förstå den känslan jag har i kroppen varannan helg. Den ångesten över att behöva vara ifrån Mion, mot min vilja. Efter all skit som vi behövt utstå och gå igenom litar jag bara på mig själv till 200% när det kommer till min son. Det må låta egoistisk men det är precis så jag känner. Jag vet vad han behöver och vad som är bäst för honom.
Det är olidligt att varannan helg behöva gå med en klump i magen, inte veta och bara hålla näsan ovanför vattenytan och hoppas att tiden går fort. Hoppas att söndagen kommer innan jag hinner blinka. Tyvärr är det inte så enkelt. Det är otroligt ångestfylld och jag gråter varje gång. Det knäcker mig!
Mion är min styrka i allt jag gör. Ens barn är det bästa som finns. Känslan av att inte kunna kontrollera hans välmående till fullo är fruktansvärd.
Snart ses vi igen gubben. Bara. Lite. Till.
Hur länge ska man orka?
Hur mycket ska man behöva stå ut med?
Min dyrbaraste skatt ❤️ Min son