det blev en dag (mest sen kväll) sprängfylld med tankar och känslor.
inte bra. inte jag.
inte nu längre.

och för första gången på ruuuskigt länge så grät jag. jag grät av ilska. jag grät av frustration.
jag har inte tillåtit mig själv det. för min egen skull. för att orka. för att stå på mig.

jag har levt i min bubbla.
jag har levt bakom min mur.
för min egen skull. för palla stå upp.

men ovissheten om framtiden är påfrestande på många vis.
morgondagen är aldrig självklar. ingen fast punkt i livet.
känslan av misslyckande.

jag vill få ordning på de alldeles snurriga liv jag lever nu. få en rutin för mitt och mions liv.
vi behöver en stabil tillvaro. ett liv att leva, han och jag.

jag behöver kärlek. tonvis med kärlek.
jag vill bli uppskattad för att jag är jag.
inte bekräftelse. kärlek.

"de bet mig i röven"
nä. för jag va tvungen för att orka.
jag ser mig själv som svag om jag visar att jag blir ledsen.
tillåter bara att trampa på. fortsätta framåt.
kravet jag hade för att lyckas. och jag lyckades.

sen bubblade det över.
och så de kom de såklart någon mitt i allt. och jag är glad för det!