ingen har gjort mig så illa som du har gjort, ingen.  svikit mig så hårt och fått mig att må så dåligt. gett mig förhoppningar för att sedan ta dem ifrån mig och sparka på mig när jag redan ligger, medvetet.   sagt att du bryr dig, sagt att jag betyder .. men när sanningen kom fram så visade sig allt som hade med oss att göra var den största lögnen jag någonsin kunde ge mig in i. jag har aldrig offrat så mycket, aldrig mått så dåligt och rest mig från marken så många gånger som jag har gjort för dig.  fortsatt kämpa för de jag trodde på, för jag visste vad jag hade ... till sist föll jag så satans hårt, och slog mig så illa. inte nog med de stod du och såg på, stod och hånflinade mig rakt upp i ansiktet. men nu reser jag mig inte för din skull fler gånger.   trots miljoner av sömlösa nätter, långa dagar så har jag fortsatt för DIN skull.    satte inte mig själv i centrum som jag borde. min kropp tog otaligt med stryk och nu får jag betala ett högt och dyrt pris. för att jag gjorde det för din skull.
du kommer utan tvekan att leva vidare, såra fler människor. men mig ska du inte såra flera gånger, du har gjort mig så fruktansvärt illa. och för första gången ser jag att de inte va värt det. helt sjukt att de skulle ta så lång tid för mig att inse vem du egentligen är.  få mig att inse att jag måste radera dig ur mitt liv för att kunna må bra.  jag har utan tvekan varit glad utan dig,  men du har ändå hela tiden varit behövd. men hur kan man behöva en person som sviker så? jag har vari glad och haft mina vänner, tacka gudarna för mina vänner, dem är allt. nu måste jag bygga upp det som du raserade för mig. hela min tillit till andra människor.  jag trodde jag kände dig utantill och innantill, du sa att jag gjorde. men trots allt kröp där fram en varelse ur dig jag inte i min vildaste fantasi ens vill lära känna. du VA en bra människa, gjorde ingen illa och sårade inte om du inte behövde. en konflkträdd människa som gärna tog på sig skulden för att slippa hamna i de som väntade.   hur kunde du spela så bra? vem är du egentligen?
du kan nu utan tvekan såra mig gång på gång på gång på gång och ändå säga att jag är viktig för dig och varje gång fortsätta leva som om jag inte finns. låtsas som ingenting och ändå tro att jag ska stå kvar vid din sida... du visste att jag stod kvar. men nu lämnar jag dig, helt ensam. alltid kommer jag minnas dig som en viktig person i mitt liv. men från och med nu framåt finns du inte längre. jag måste intala mig själv att de inte är värt det. jag har fått utstå så otroligt mycket pågrund av dig, och du kunde bara se på. inte nog med att du sparkar på mig liggandes. hela min omgivning har fått utstå jättemycket pågrund av mig, för att du behandlat mig som om jag vore en sak.  du säger att du inte mår bra av det, ändå kan du göra om det dag efter dag, veckor efter veckor, månader efter månader... så småningom år efter år? inte en chans. nu sätter jag stopp för de som annars kommer att vara min undergång. 
jag är ett nervvrak, ett fullständigt nervvrak som nu sakta men säkert ska försöka se framåt.  radera dig ur mitt kommande liv och aldrig mer låta dig skada mig så som du gjort. vi ska inte prata om hur trasigt mitt hjärta är och hur ont de gör att läka........ utan dig.
men har jag något val? det kommer sluta i en mycket värre katastrof om jag inte gör nåt nu. och de kommer vara jag som står som offer, IGEN!    min ork har tagit slut, min gnista att fortsätta kämpa har slocknat för längesen.... du har gjort mig illa så som ingen annan har gjort.

från och med nu är du vem som helst för mig. du har inget namn, du är nobody!!!!


nu ska jag ta mina svullna ögon
rödgråtna kinder
och lägga mig och se framemot ytterligare en sömnlös natt
hipp hurra för att du tagit mitt hopp ifrån mig


du var så otroligt jävla viktig.  kände/känner mig som ingen annan gör. jag släppte in dig i mitt liv, gav dig allt och lite till. & nu står jag här som den största nollan i världen.
aldrig mer